Räkna ut ditt BMI

Formeln bakom siffran

BMI är vikten i kilo delad med längden i meter i kvadrat. Räknaren tar emot längden i centimeter och gör om den åt dig, eftersom omvandlingen är där handräkningen oftast spårar ur. Att längden kvadreras betyder också att ett slarvigt avrundat längdmått slår igenom hårdare på resultatet än ett lika slarvigt viktmått.

Gränserna som visas är WHO:s för vuxna, och de är desamma oavsett kön. Utöver etiketten visas vilket viktspann i kilo som ligger inom normalvikt vid din längd, vilket ofta säger mer än ett enskilt ord.

• under 18,5: undervikt
• 18,5 till 25: normalvikt
• 25 till 30: övervikt
• 30 och uppåt: fetma

Ett mått byggt för befolkningar

BMI kom till som ett statistiskt verktyg för att beskriva grupper av människor, inte som en diagnos för en enskild kropp. På gruppnivå fungerar det bra: det är enkelt att mäta, enkelt att räkna och tillräckligt för att följa hur en hel befolkning förändras över tid. På individnivå är det ett grovt mått med en känd blind fläck.

Formeln känner bara till två tal, vikt och längd, och kan därför inte skilja muskler från fett. En vältränad person med tung muskelmassa kan hamna över 25 utan att bära på överflödigt fett, och två personer med identiskt BMI kan ha helt olika kroppssammansättning. Talet säger heller ingenting om var på kroppen vikten sitter.

När gränserna inte gäller

WHO:s intervall är satta för vuxna. För barn och ungdomar gäller de inte alls; där ställs BMI mot tillväxtkurvor för ålder och kön, eftersom kroppen förändras genom hela uppväxten. Ett barns BMI-tal kan alltså inte läsas av i vuxentabellen.

Ta resultatet för vad det är: en utgångspunkt, inte ett omdöme. Landar du precis vid en gräns är det värt att minnas att en tiondel hit eller dit inte förändrar något i praktiken, och att en bild av din hälsa kräver mer än två tal.

Vanliga frågor

Andra kalkylatorer